Min briljanta polare Amanda Vestberg driver ett så förbannat coolt konstprojekt på instagram som jag skulle vilja berätta om. Hon fotar vardagliga detaljer med sin mobil och förvandlar dem till planeter och stjärnor – till ett komplett litet solsystem. En kudde och en lampa som bildar en soluppgång, en vattenpöl med pollen som blir en galax, en kastrull med bränt ris som ser ut som en planet. Det stora i det lilla.
Mjölplaneten
Amandas lilla solsystem är inte bara ett instagramprojekt – det är också antaget till Fotografiskas höstsalong!! Under perioden 30 september – 20 november kan du gå och se hennes verk. GÖR DET. (Restaurangen på Fotografiska ska förresten vara grymma på vegetarisk fine dining).
Vad jag känner inför Amandas bilder: fascination, beundran och lätt existensiell ångest – eftersom tankar på universum ger mig svindel. Jag haffade henne för några snabba frågor förra veckan. Vi pratade om kreativitet, hennes skapartips och hur hon egentligen gjorde för att komma in på Fotografiska.
Dark matter
Berätta lite kort om solsystemet, hur fick du idén?
– En dag när jag bakade bröd uppenbarade sig en synvilla. Den bubbliga surdegen såg ut som en planet fylld av kratrar.
Vilket budskap vill du förmedla med dina bilder?
– Budskapet är att uppmärksamma det till synes självklara som en del av universums ofattbara. Runt om dig kretsar så mycket som är minst lika fascinerande som rymden!
Hur ser processen ut när du tar en bild?
– Jag ser nått jag vill fota, krälar runt på marken en stund med mobilen tills jag fått en bra grund. Sen redigerar jag den i Instagram och postar. Ofta försöker jag få till ett fyndigt namn.
Sopförmörkelse
Vad inspirerar dig i ditt skapande?
– Med planeterna har det varit lite av en sport och en utveckling. Det är roligt att träna och bli bättre på något, säkert därför jag kunnat hålla på i ett halvår.
Vad har du för relation till konst, är det något som du alltid har sysslat med?
– Mitt drömyrke som liten var att bli konstnär. Jag har alltid tyckt om att måla, pyssla, bygga, designa, fota.
– Nu jobbar jag som landskapsarkitekt och arkitektur är ju en konstform i alla fall. Sen tycker jag om att titta på andras konst väldigt mycket! Allt från film, foto, dans.
Planet Louis och Vuitton
Hur gjorde du för att komma in på Fotografiska?
– När jag insåg att jag berörde personer i min omgivning med bilderna ringde jag till Fotografiska och hörde om de hade nått forum för amatörer och då tipsade dem mig om deras höstsalong och som tur var mitt under ansökningsperioden.
Vad har du för tips till andra som vill börja skapa?
– En lärare sa en sak om skapande som fastnade som ett mantra. Det består av två meningar: “Du ska inte vara andra till lags” och “Du måste inte skapa något unikt”.
– När jag känner att jag kör fast är det ofta så att jag försöker göra något för någon annan eller för att jag tror att något ska bli bra för andra än mig själv eller så bromsas jag av att någon annan redan genomfört en idé.
– Ofta blir något unikt ändå eftersom vi har olika bakrund och sätt att uttrycka oss. Ibland blir det lättare för mig att skapa om jag bara tänker att jag ska undersöka nåt och inte nå resultat eller få fram ett budskap.
Kolstålsplanet
Kommer du att fortsätta med solsystemet när utställningen är över?
– Det expanderar hela tiden känns det som! Häromdagen skapades Mjölplaneten och en Sopförmörkelse som är två nya favoriter, så kolla in #amandaslillasolsystem.
Var har du lärt dig av att jobba med solsystemet?
– Det har ändå lett till en uppfräschad kunskap om rymden! Nej men, det har varit intressant att följa processen från den första bilderna på Instagram fram till idag.
Slutligen, har du några andra konstnärliga projekt på g?
– I somras betraktade jag måsskit men gick aldrig in för det helt. Det är något i den slumpmässiga splashen som lockar mig. Kanske blir det rymd av den eller så kommer jag att undersöka måsskit nästa sommar när de kommer tillbaka från vintersemestern.
Följ Amandas lilla solsystem på instagram!
Holy heaven on earth
– Annie
Jag finns på bloglovin’, instagram och facebook
FLER INTERVJUER:
Jävligt gott – kungen av vegetarisk husmanskost
Vegohajk – lär dig allt om vegansk vandringsmat
Planticize – bloggaren med smak för rejäl veganmat
RåGo – paret som reser jorden runt och käkar frukt
4 kommentarer
hej annie. jag följer dig på blogg och instagram. jag älskar inspirationen och har lagat många av dina fantastiska recept. jag undrar dock hur du tänker kring det profilbyte du börjat med, när du börjar bli mer privat i dina kanaler som tidigare var strikt inriktade på mat? nu plötsligt till exempel skriver om din kompis rymdfoton i din matblogg. på dina instastories berättar du varje dag om din löprunda och att du har sprungit X antal kilometer. jag har ett komplicerat förhållande till träning och klarar inte av träningshets, jag blir självdestruktiv. det känns tråkigt att avfölja för jag älskar verkligen dina recept och din matlagning
Heej! Tack för dina fina ord! Dom värmer <3
Jo, jag ska berätta hur jag tänker kring att bli mer privat! Jag förstår verkligen att det inte passar alla, men jag har ändå tänkt att jag vill bli något mer av en livsstilsblogg. För jag är mer än mat, den rollen är lite för trång för mig. Dock kommer jag alltid ha maten i huvudfokus! Men andra ämnen som jag gärna också skriver om: långdistanslöpning, kultur, feminism, miljö och bloggande. Men här handlar det om max 1-2 inlägg i veckan.
Tanken är att bygga upp ett snyggt och lättöverskådligt receptindex så att alla som bara är intresserade av mat kan komma åt endast det.
På bloggen hoppas jag att läsare kan scrolla förbi sånt som dom tycker är tråkigt och ointressant. Jag själv tycker exempelvis att barn och DIY är ganska ointressant, men jag följer ändå en massa bloggare som har barn och är DIY:are. Jag läser helt enkelt bara det som engagerar mig. Det är svårt att hitta bloggare med exakt samma preferenser som jag har.
Mina bilder på insta kommer även fortsättningsvis bara vara inriktade på mat. Det kan jag lova!
På mina stories kan det dyka upp mer privata inslag. Jag har inte snapchat och orkar inte starta en YouTube just nu, så jag ser det som en kanal där jag kan kommunicera med mina läsare på ett mer personligt och avslappnat vis.
Så HIMLA tråkigt att du ser mina stories som träningshets. Jag tänkte tvärtom att jag bidrog till en mer balanserad bild av hur träning kan vara. Jag käkar chips i samband med löpningen, berättar att det är helt fine att gå i backar, att jag vägrar att ligga på kaloriminus och jag flashar bilder på min härliga, mjuka mage.
För mig personligen är löpning feministisk frigörelse. Det är INTE en metod för att gå ner i vikt (jag gick inte ner ett gram när jag tränade inför ett marathon och sprang 30-50 km i veckan). För mig är löpningen frihet. Något som jag gör helt och hållet för egen maskin. Jag tycker att det är fantastiskt att få känna mig stark, kapabel, och att jag kan genomföra något. Här kan du läsa mer om det:
https://vegokak.se/2016/05/04/en-flytt-till-brighton-om-att-utvecklas/
Kvinnor har i alla tider stängts in i trånga kläder. Högklackat, opraktiska flickkläder, korsetter, jävla spanx osv osv Varför? För att starka kvinnor är farliga kvinnor. Som orkar kräva sin rätt.
Så sent som på 70-talet var det förbjudet för kvinnor att delta i Boston marathon och ända in på 80-talet fick kvinnor inte åka Vasaloppet.
Så jag tänker fortsätta löpa. Och skriva om det. På mitt sätt. För mig själv och för alla kvinnor som tvingas vara stilla.
Och alltså obs, fattar om man varken kan eller vill träna, det är ju heeelt fine. Det är långt från alla som blir styrkta av det som jag blir. Det gör mig verkligen ont att höra att du har ett destruktivt förhållande till träning! Särskilt ledsen blir jag att träning har kidnappats av hälsohetsare. Läs gärna Underbaraclaras text på ämnet:
http://underbaraclaras.se/2014/10/21/passiva-kvinnor-och-aktiva-man/
Och du, tack för att du läser och tar för att du tar dig tiden att kommentera. Jag hoppas att du fortsätter att följa mig och att du kan scrolla förbi det du inte tycker om. Men om du inte orkar med träning förstår jag helt och hållet. Då vill jag ändå tacka dig för att du har hängt med så länge <3
Kram!
BLir så impad av människor som åtar sig ett projekt likt det här. Som liksom får en idé och gör slag i det, som arbetar upp något utifrån en dröm eller en tanke. Vill också skapa mer på det sättet men måste ge mig själv tid att lyssna inåt tror jag 🙂
Men åh Sandra, jag tycker att du gör det mest hela tiden ju? Kanske inte lika långtgående projekt, men på ett sätt kanske det går att se bloggen som ditt projekt? <3