Pasta alltså. Jag är så innerligt jävla glad att tiden då jag var rädd för kolhydrater ligger ett par år bakom mig.
Fy fan för alla dessa cykler av självspäkning och hetsätning som jag brukade gå igenom. 1 vecka där mat vägdes på grammet och måltider ersattes med kväljande nutrilettshakes. 2 dagar med trippla portioner pasta, hela kakpaket och nattliga besök på McDonald’s.
Jag kan fortfarande inte berätta om det utan att känna skam. En liten, ologisk del av mig tycker fortfarande att det är rimligt att skämmas för att jag inte var bättre på att svälta mig själv.
Men egentligen är jag ju tacksam. Det är bra att min kropp har ett starkt skydd mot svält. För mig tog det tyvärr alldeles för många år att fatta att det inte är någon idé att kämpa emot kroppen. Att sluta försöka gå ner i vikt är ett av mina livs bästa beslut.
Jag har aldrig varit så viktstabil och känt så mycket ren matglädje som dom senaste åren. Idag omfamnar jag min kärlek till pasta-ris-potatis-bröd till 100%. Ibland händer det dock att någon undrar: lagar jag inte lite väl onyttig mat?
Då får jag lust att vråla: onyttig??? Vet du vad som är onyttigt??!
- Att gå upp och ner 15 kg på två år
- Att lägga 80% av sin tankekraft på att undvika viss mat
- Att ha ångest i dagar över att misslyckas med att undvika samma mat
- Att hälften av alla 6-åringar(!!!) vill gå ner i vikt
Den här förbannade smalhetsen infekterar hela samhället. Den förstör människors – och särskilt unga kvinnors – liv. Att ge andra ångest över deras matval är ett rövaktigt och kontraproduktivt beteende som tyvärr förekommer i princip överallt: på bloggar, i tidningar, i skolan, på arbetsplatser, i hemmet.
Ofta är det förklätt som käck hälsopepp, typ: ”du borde testa raw food, man bli såå fräsch av det”, men det är inget annat än glorifierad bantning.
Jag ser det som min plikt att vara en motvikt till allt det där. Mat både kan och ska vara en källa till glädje. Ett av mina viktigaste missions med Vegokäk är att få fler att våga äta luststyrt.
Därför älskar jag att skapa recept som är extra allt, som man blir alldeles lycklig av att käka. Den här kantarellcarbonaran är just precis ett sånt exempel. Fullproppad med fett, kolhydrater och knäppt mycket härlig smak.
Laga den, bjud på den och skit i alla idiotiska smalhetsare. Livet med pasta är ju så sjukt värt.
Ni följer väl mig på Bloglovin’? Där kan ni spara mina recept + undvika att missa mina andra inlägg.
Kantarellcarbonara
2 portioner
200-250 g linguine eller spaghetti
250 g kantareller, minst
2 msk smör
1 dl grädde, exempelvis havre
3 äggulor + 1 helt ägg
80 g parmesanost, minst
1 krm liquid smoke (finns oftast bland marinader)
salt och massa massa färskmalen svartpeppar
0,5 kruka timjan eller persilja
Gör så här
Läs först igenom alla instruktioner, eftersom flera moment ska göras parallellt. Plocka fram alla ingredienser och redskap.
Börja med att koka upp vatten och rensa svamp.
Skär kantarellerna i mindre bitar och stek dom sen på hög värme tills all vätska har dunstat. Sänk värmen och tillsätt en rejäl klick smör som får smälta. Häll i grädde och liquid smoke och låt puttra någon minut. Salta, strö över timjanblad, smaka av och ställ åt sidan.
Under tiden som svampen steks ner: knäck äggen i en stor skål, grovriv parmesan och vispa ihop blandningen.
Koka också under tiden pastan i saltat vatten. Kom ihåg att det är svårt att ha i för mycket salt!!
Häll av pastan i ett durkslag när den fortfarande har mycket tuggmotstånd kvar och ha sen direkt ner pastan i stekpannan med svamp. Blanda och kör ner allt i den stora skålen med äggen och osten. Rör runt med en slev.
Servera allt med skitmycket färskmalen svartpeppar, extra timjan och extra parmesan!
– Annie
Jag finns på Bloglovin’, Instagram och Facebook.
FLER PASTARECEPT:
Soltorkad tomat-carbonara
Syrlig pasta med edamame, mynta och feta
Vegansk bolognese utan fuskkött
