En flytt till Brighton – om att utvecklas

jag

Nu vill jag testa ett nytt format: en väldigt personlig text om en utlandsflytt som ledde till en stor inre resa för mig. Önskar du mer av den här varan? Lämna gärna en kommentar, så att jag får veta vad du tycker och tänker.

Äntligen är jag tillbaka i mitt älskade Brighton. Världens bästa stad näst efter Stockholm.

Hit flyttade jag senhösten 2011 med några få tusenlappar på fickan, utan några utsikter om varken jobb eller bostad.

Jag var trött på mitt liv i Stockholm, besviken på mina två år på KTH och jag sökte efter något mer. Jag var 21 år och tvivlade starkt på att jag var kapabel att åstadkomma något vettigt alls.

Det kändes vid den tidpunkten omöjligt att ta några rimliga beslut om framtiden, så jag bestämde mig för att göra något helt annat än att plugga. Slå mig ner på någon ny plats och bara knega och fundera på vad i helvete jag egentligen ville göra av mig själv.

Och tack och lov för det! Det blev ett livsomvälvande år.

pride
Brighton pride 2012

Det började med motgång – arbetslöshet och ensamhet. Hyran skulle in, men det var på håret att det gick. Jag saknade kompisar att ringa till och det var svårt att komma människor nära inpå livet. Hemlängtan växte sig stor och några månader in var jag nära på att flytta hem igen.

Men det blev långsamt bättre – jag svalde stoltheten och tog ett jobb på McDonald’s. Jag utvecklade några vänskapsrelationer. Min timlön på 6 pund (= 65 spänn vid den tiden) räckte till grötmiddagar och några öl i veckan.

Jag lyckades efter tre månader skaffa mig ett nytt jobb där jag fick fasta tider och hela 7 pund i timmen. Lyxen! Den till synes lilla bedriften fick mig att växa. Mitt självförtroende stärktes.

Löpningen kom in i mitt liv. Jag tyckte att om jag hade lyckats med att flytta till en helt främmande plats och att komma in i samhället och försörja mig själv, då borde jag kunna lyckas med att orka springa en herrans massa mil. Trots att jag aldrig hade sprungit längre än sju kilometer. Jag gav mig fan på att klara en mara. I regn, sol och i hagel gav jag mig ut för att lägga kilometer till kilometer. Mycket riktigt blev det många mil – och en mara.

Brighton
Brighton marathon 2013

Efter allt det här tvivlade jag inte längre på att jag var kapabel uträtta saker. Jag visste att jag kunde lita på min förmåga att på egen hand klara av svåra och tuffa situationer. Om allt annat sket sig kunde jag bara börja om igen – ta mitt pick och pack och starta upp på nytt.

Med den insikten kunde jag flytta hem igen. Jag visste fortfarande inte vad det skulle bli av mig, men jag visste att jag inte behövde oroa mig. Det skulle lösa sig och jag skulle fixa det.

Idag bär jag med mig det i alla mina beslut. Jag vågar nu välja min egen väg. När jag ifrågasätter mina livsval kan jag luta mig mot en grundtrygghet som jag inte hade innan. Jag är självständig och inte beroende av någon annan.

När jag återigen rullar in med tåget i Brighton är det så mycket mer än ett kärt återseende av vänner och platser. Här fann jag mod och styrka för en livstid i något väldigt grundläggande – vetskapen att jag klarar mig själv. Det är jag evigt tacksam för.

Brighton
Från taxirutan när jag anlände ikväll

-Annie

P.S Givetvis kommer det att dyka upp massa grymma matrelaterade Brighton-tips här innan kort. Jag kommer också att övertyga dig om att du bara måste åka hit! 

18 reaktioner på ”En flytt till Brighton – om att utvecklas

  1. För mig är Brighton platsen för vår första lång-löpning i England. Vi sprang från Devil’s Dyke till Eastbourne, längs med South Down’s Way, med en övernattning på vägen och jag älskade det!

    Gilla

  2. Fan vad fint! Och spännande att höra att du är distanslöpare, ett marathon på cv:et det är bannemej inte pjåkigt!! Sjukt creddigt snarare! 😀

    Tycker absolut du kan varva bloggens innehåll med denna typen av inlägg, känns himla välarbetat och kul att ta del av! Ser fram emot fler inlägg revolving ”London by the Sea”! xx

    Gilla

  3. Kul läsning!
    Brukar alltid tänka precis sådär att om livet suger där man är och det inte känns bra är det lika bra att dra och starta upp någon annanstans. Sen blir ju det såklart lite krångligare och sådär när man är 25+ med bohag och partner men bara att ha tanken där som en nödutgång kan hjälpa ibland tycker jag 🙂

    Gilla

    • Tack! Jamen det blir som en psykologisk ventil. Även om det är svårt så är det inte omöjligt att göra en stor livsförändring och det är skönt för hjärnan att vila i den vetskapen. ❤

      Gilla

  4. Precis så är det ju att flytta utomlands ensam. Sedan är inte just Brighton min favorit (utom Royal Pavilion och den öppna attityden) med sina klapperstenar och stora hus vid stranden men jag vet att många gillar den. Borde samla er alla på intervju till ett inlägg. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s