När jag blev våldtagen #metoo

Jag var full, på väg hem sent från en av alla studentskivor som jag gick på den där våren.

Kort klänning.

Galet kissnödig av alla starköl som jag hade lagt mitt studiebidrag på.

Ensam i en tom, mörk gränd vid Slussen.

Där hade jag letat upp en buske som jag kunde sätta mig på huk i.

Precis när jag skulle dra upp mina strumpbyxor kom han runt hörnet. Jag hann inte ens blinka.

Ena handen i ett järngrepp runt min hals. Andra handen stenhårt upptryckt i mitt nakna underliv. Kroppen fastnaglad på husfasaden bakom.

Jag fattar fortfarande inte hur han kunde vara så säker på vad han skulle göra.

All luft försvann. Inte ens en viskning hade kunnat komma över mina läppar.

I den stunden var jag övertygad om att jag skulle dö.

Men han höll inte kvar länge. Av något skäl släppte han. Han försvann innan jag hade fått tillbaka andan. Kanske trodde han att det kom någon.

Men jag var fortfarande ensam i gränden. Paniken grep tag i bröstet, halsen, händerna. Kämpade för att få fatt i min mobil.

Inget batteri förstås.

Jag tog mig ut på Götgatsbacken. Tårarna kom och jag kippade efter luft.

Ett gäng poliser som patrullerade gatan snappade upp mig. Jag försökte sansa mig. Ville inte framstå som en tonårstjej med en snedfylla.

Berättade det jag klarade av att få fram för en ung manlig polis. Något vettigt signalement fanns inte att ge förstås.

En polisbil med en kvinnlig polis i baksätet kom och hämtade upp mig. Vi diskuterade om det var någon idé att åka till våldtäktsmottagningen. Vi kom fram att det inte var det. Han hade ju bara använt sin hand.

Jag skjutsades hem till min dåvarande pojkvän. Han bodde i en tvåa på Luthens gränd med sin mamma och lillebror. Jag var tacksam över att inte behöva åka hem till mina föräldrar.

Ville till varje pris skydda dem.

Jag var nyss fyllda 18 år. Gick natur-natur i tvåan på Kärrtorps gymnasium. Och livet fortsatte som vanligt. Jag tågluffade, åkte på festivaler, flyttade hemifrån.

Det tog flera år innan jag berättade för människor i min närhet. Inte för att jag skämdes eller för att tyckte att jag fick skylla mig själv. Skulden låg inte hos mig, det visste jag.

Jag klarade bara inte av tanken av att behandlas som ett offer. Jag ville inte att folk skulle titta på mig och tänka att mitt liv och min sexualitet var förstörd för all framtid. Många verkar ju tro att det är så det måste bli, men det stämde inte alls in på mig.

Hos mig fanns det ingen ork att ta hand om vänners och familjens reaktioner. Det var enklare att bearbeta allt på egen hand.

Men på senare år har jag ändå börjat att berätta. Inte så mycket för min egen skull, utan för att jag tror att andra kanske kan bli hjälpta. Om så bara genom att få känna sig mindre ensamma.

– Annie