Världpremiär för Vegokäk på YouTube!!!

Nu lämnar jag den här bitvis väldigt arga och ledsna #metoo-veckan bakom mig för att äntligen ge mig in på mitt nästa äventyr: YouTube!!!

Jag har skjutit på det så länge för att jag hela tiden har varit så rädd för att inte vara tillräckligt bra – men nu skiter jag i det och kör bara! Precis som med bloggen så har jag bestämt mig för att jag får lära mig längs vägen.

Om ni vill prenumerera på min kanal blir jag förstås skiiitglad.

Till en början tänker jag ladda upp ett klipp i veckan, och efter det får jag se om jag bestämmer mig för att göra mer eller mindre än så. Innehållet kommer att likna det som finns på bloggen, men det kommer att vara personligare och närmare.

Självklart blir det en massa kolhydratstinna middagar, men det blir också guider till vegetarisk matlagning, rants där jag gör upp med hälsohetsare, hacks för en roligare vegovardag och en massa annat.

KLICKA ER IN PÅ LÄNKEN FÖR ATT PRENUMERERA

Ha nu en grym vecka!

– Annie

Jag finns på YouTubeBloglovin’Instagram och Facebook.  

När jag blev våldtagen #metoo

Annie

Jag var full, på väg hem sent från en av alla studentskivor som jag gick på den där våren.

Kort klänning.

Galet kissnödig av alla starköl som jag hade lagt mitt studiebidrag på.

Ensam i en tom, mörk gränd vid Slussen.

Där hade jag letat upp en buske som jag kunde sätta mig på huk i.

Precis när jag skulle dra upp mina strumpbyxor kom han runt hörnet. Jag hann inte ens blinka.

Ena handen i ett järngrepp runt min hals. Andra handen stenhårt upptryckt i mitt nakna underliv. Kroppen fastnaglad på husfasaden bakom.

Jag fattar fortfarande inte hur han kunde vara så säker på vad han skulle göra.

All luft försvann. Inte ens en viskning hade kunnat komma över mina läppar.

I den stunden var jag övertygad om att jag skulle dö.

Men han höll inte kvar länge. Av något skäl släppte han. Han försvann innan jag hade fått tillbaka andan. Kanske trodde han att det kom någon.

Men jag var fortfarande ensam i gränden. Paniken grep tag i bröstet, halsen, händerna. Kämpade för att få fatt i min mobil.

Inget batteri förstås.

Jag tog mig ut på Götgatsbacken. Tårarna kom och jag kippade efter luft.

Ett gäng poliser som patrullerade gatan snappade upp mig. Jag försökte sansa mig. Ville inte framstå som en tonårstjej med en snedfylla.

Berättade det jag klarade av att få fram för en ung manlig polis. Något vettigt signalement fanns inte att ge förstås.

En polisbil med en kvinnlig polis i baksätet kom och hämtade upp mig. Vi diskuterade om det var någon idé att åka till våldtäktsmottagningen. Vi kom fram att det inte var det. Han hade ju bara använt sin hand.

Jag skjutsades hem till min dåvarande pojkvän. Han bodde i en tvåa på Luthens gränd med sin mamma och lillebror. Jag var tacksam över att inte behöva åka hem till mina föräldrar.

Ville till varje pris skydda dem.

Jag var nyss fyllda 18 år. Gick natur-natur i tvåan på Kärrtorps gymnasium. Och livet fortsatte som vanligt. Jag tågluffade, åkte på festivaler, flyttade hemifrån.

Det tog flera år innan jag berättade för människor i min närhet. Inte för att jag skämdes eller för att tyckte att jag fick skylla mig själv. Skulden låg inte hos mig, det visste jag.

Jag klarade bara inte av tanken av att behandlas som ett offer. Jag ville inte att folk skulle titta på mig och tänka att mitt liv och min sexualitet var förstörd för all framtid. Många verkar ju tro att det är så det måste bli, men det stämde inte alls in på mig.

Hos mig fanns det ingen ork att ta hand om vänners och familjens reaktioner. Det var enklare att bearbeta allt på egen hand.

Men på senare år har jag ändå börjat att berätta. Inte så mycket för min egen skull, utan för att jag tror att andra kanske kan bli hjälpta. Om så bara genom att få känna sig mindre ensamma.

– Annie

 

En bröllopshelg i Wales

Två lamm och en alpacka står på en sluttande kulle med dimma i bakgrunden i Wales

Jag har för många gulliga bilder från när Max och jag var i Wales för att inte dela med mig av här. Brukar ju annars inte visa upp så mycket från mitt liv, men känner att det här är ett bra undantag.

Vi var ju i UK för att min närmsta vän från Brighton skulle gifta sig – på en gård långt ut åt helvete på landsbygden.

Det här betydde att vi skulle få sitta på ett tåg från London i fem timmar.

bath2

GÖTT, tyckte både jag och Max. Vi bunkrade upp oss på alla mina englandsfavoriter: supersura äppelkolor, salt & vinägerchips, aero mint chocolate, Strongbow och Guinness.

ezgif.com-video-to-gif

Den här helgen var vår enda lediga tid tillsammans den här sommaren, så vi bestämde oss för att göra den så semestrig som möjligt. Tågresan fick bli en rullande pubrunda med världens bästa utsikt: smutsiga tegelbyggnader, fluffiga lamm och engelska kullar.

kullar

Det kändes väldigt lite som en jobbig transportsträcka. Bara väldigt efterlängtat att få fem ostörda, helt lediga timmar ihop. Det enda som drog ner stämningen: en grupp äckliga idiotrasister från Österrike.

DSC_2863.jpg

När vi kom fram till Wales var vi iaf chipsmätta och lätt nerspillda i öl, men bröllopstaggade. Max var alldeles mjuk i kanterna.

DSC_2876.jpg
DSC_2875.jpg
DSC_2871.jpg

Vi tog en taxi från tåget till vårt B&B, som ju alltså var en himla animal sanctuary :’) </3
Alla djuren på gården hade någon gång blivit utsatta för plågeri, men sen blivit räddade.

DSC_2899.jpg

Ok, smäller av lite när jag ser Max interagera med fluffiga djur.

DSC_2888.jpg

Jag sprang omkring och försökte fota så länge som det fortfarande var en gnutta ljus kvar på himlen, men till slut fick jag ge upp.

DSC_2914.jpg
DSC_2955.jpg

Morgonen efter låg det ett mjölkigt dimmtäcke över dalen som vi bodde i. Precis som jag hade önskat. Finns ju inget mer brittiskt än dimma.

DSC_2923.jpg
DSC_2929.jpg
DSC_2963.jpg
DSC_2982.jpg

MÖS över att serveras långsamt lagad vegetarisk English breakfast och att fota mjuka mular innan det var dags att fixa mig.

DSC_2990.jpg
DSC_3008.jpg

Jag hade på mig en klänning från Miss Clarity (Underbaraclaras märke) som jag både kände mig megabekväm och fin i.

DSC_3254.jpg

Max fick komplimanger för att han såg ”proper dapper” ut i sin kostym. Går ju inte att inte charmas av engelsmän som snackar på det viset.

DSC_3095.jpg
DSC_3051.jpg
DSC_3194.jpg
DSC_3182.jpg
DSC_3214.jpg
DSC_3224.jpg

Själva bröllopet var i brist på bättre ord helt ljuvligt. Så mycket kärlek.

DSC_3309.jpg

Några tankar så här i efterhand:

1. Fan vad vackert det är att få fira en människa som man älskar.
2. Jag är extremt ofärdig med att bo på dom brittiska öarna.
3. Jag kanske inte har så mycket emot att gifta mig som jag trodde?

– Annie

Jag finns på Bloglovin’Instagram och Facebook.  

En attack från jättarna: #jagärinos

Jag brinner för att kreatörer ska få rimligt betalt för sitt arbete.

Jag protesterar högt när jag ser mina kollegors (och ibland mina egna) foton, recept och idéer stjälas av andra.

Jag anser att fler influencers behöver utbildas i hur förmåns- och inkomstbeskattning fungerar.

Jag blir heligt förbannad när somliga stora profiler märker ut reklam felaktigt gång på gång.

Jag slåss för att vi som sysslar med Instagram, bloggar och YouTube ska bli tagna på allvar.

Det är ingen slump att jag känner starkt för dom här frågorna. Jag är nämligen engagerad i branschorganisationen för kreatörer inom sociala medier: Influencers of Sweden (InoS). Tillsammans driver vi dessa frågor för att professionalisera branschen.

Vi fick nu i veckan fick motta häpnadsväckande och osaklig kritik från företrädarna av dom stora influencernätverken (=dom som tjänar cash på att knyta ihop influencers med företag) som jag skulle vilja bemöta här.

Kritiken går i korthet ut på att vi inte bör benämna InoS som en branschorganisation, eftersom vi inte företräder alla intressen i branschen.

Say what?!

Dom här personerna menar alltså att vi inte är en branschorganisation om vi inte företräder deras intressen, som alltså rent krasst är att tjäna så mycket pengar som möjligt på oss som kreatörer.

Det är lite som att en arbetsgivarorganisation skulle klaga på att facket inte driver arbetsgivarnas frågor.

Dom har alltså inte alls förstått hur det ligger till. 

Utan oss finns det ingen bransch.

Vi är en branschorganisation för influencers – inte en branschorganisation för alla som verkar i influencerbranschen.

InoS är en ekonomisk förening utan vinstintresse som styrs av oss medlemmar. Vi företräder dom enskilda kreatörerna som är medlemmar hos oss – ingen annan, och särskilt inte några arbetsgivare.

Självklart kan vi samarbeta med influencernätverken i frågor som exempelvis reklammärkning, men vi kommer alltid alltid att sätta våra egna medlemmar i första rummet.

Det känns väldigt tråkigt att influencernätverken valde att komma med en attack helt ur det blå i form av en artikel i Dagens Media, istället för att plocka upp luren. Så lågt att gå på oss offentligt. Vi är en nystartad förening som förlitar oss helt på ideell arbetskraft, samtidigt som dom omsätter miljoner.

För mig är det i alla fall mer självklart någonsin att jag hellre företräds av någon som på riktigt främjar mina intressen istället för någon som tjänar sitt levebröd på andras skapande.

Med stolthet kan jag säga: #jagärinos

– Annie

 

Ett nytt korvtillbehör och om att städvägra

Vegokorv med surkalsmajonnas

Det här är en omarbetad och längre version av en text som jag skrev på Instragram om städning och jämställdhet. 

Ikväll kommer Max äntligen hem efter sommarens andra turné som han gör med sitt band.

När han är borta påminns jag alltid om vilken slapp skitgris jag egentligen är innerst inne. Disken får stå i en vecka, soporna börjar lukta död och sängen förvandlas till en kombinerad arbetsplats/byrå/nattygsbord.

Det här är ett beteende som inte passar in i kvinnorollen. Nä, i den förväntas man vara *fräsch* (mitt hatord) och ordningssam. Men jag har verkligen ingen av dessa egenskaper i mig. Jag kan rycka upp mig för andras trevnad, men jag vägrar samtidigt att bli en sån som prioriterar ett rent hem högt.

Jag stör mig nämligen något enormt på att man som kvinna i patriarkatet sugs ut på så sorgligt mycket tid av olika slag. Under en vanlig vecka lägger genomsnittskvinnan drygt fem timmar mer än genomsnittsmannen på disk, tvätt, städ och annat obetalt hemarbete. Lägg sen på en extra halvtimme per dag för dom ”personliga behoven” (=personlig hygien=smink och utseendefix). Källa: SCB.

På en livstid blir det helt enkelt jävligt många timmar.

Därför ser jag ingen som helst poäng i att försöka bli mer städig. Istället investerar jag den där extratimmen om dagen i sånt som är viktigt för mig – exempelvis den här bloggen. Och det är ju tack vare den som jag numera jobbar med min passion.

Det här betyder inte att jag tycker att vägen till jämställdhet är att kvinnor bara taggar ner lite. Självklart anser jag att män bör skärpa sig och ta sin fulla del av ansvaret för hemmet. Jag menar dock att det enda sättet att minska på den totala mängden hushållsarbete är att sänka sin standard.

Häromveckan valde jag exempelvis att lämna ett stort klädtorn (med mera) intakt när jag hade Jeanette Seflin, Äntligen Vilse och Fantasiresor över på finmiddag. Givetvis blev jag inte kölhalad för det. Tvärtom så enades vi om att mindre städ => bättre bloggar.

Det känns lite som att jag pekar ut något uppenbart här, men för mig tog det många år i vuxenlivet innan jag fattade att det finns en baksida med att alltid ha ett städat hem. Mindre tid till sånt som är viktigt för en själv. Nuförtiden har jag det därför stökigt med gott samvete. Jag är helt trygg i vetskapen att ju mindre jag städar, desto mer kan jag investera i mina passioner. Och genom det bli en roligare och smartare version av mig själv.

Eller vad tänker ni? Känner ni att ett stökigt hem är ett misslyckande eller ett smart val? Jag diskuterar gärna det här vidare i kommentarsfältet!

– Annie

p.s Det är asgott och går asfort att blanda surkål med majo och dill och ha på en vegokorv som stoppas i en ugnsvarm baguette.

Ni följer väl mig på Bloglovin’? Där kan ni spara mina recept + slippa missa mina andra inlägg. 

Vegetariska tacoburgaren deluxe + att få ett drömjobb

DSC_6955.jpg

Just nu är jag så utomordentligt jävla tacksam för min livssituation. Sen några månader tillbaka jobbar jag nämligen med något som är roligt och utvecklande varje dag. Det är som science fiction efter 10 år av diverse slitiga extrajobb.

Vid sidan av plugget har jag:

– stämplat remsor mitt i natten
– svarat på exakt samma fråga över 100 gånger på en dag när jag satt i kundtjänst
– plockat pärlor i en lagerlokal
– serverat hamburgare för 6,25 pund i timmen
– delat ut snöblöt post i iskyla

Det har varit nödvändigt men ärligt talat fett nedbrytande i längden.

Mina nya arbetsuppgifter och tacksamheten

Därför är jag så lycklig över att mina dagar nu istället består av att jag skapar recept, planerar, fotar, filmar(!), redigerar och sätter upp marknadsföringsstrategier.  Yes, för jag är numera content- och marknadsföringsansvarig på en skithärlig startup inom foodtech som heter Gastrofy. Det är så otroligt lyxigt.

Allt tack vare mitt jobb med bloggen, min chef och förstås en rejäl dos tur.

Visst, jag har slitit som fan i mina dagar, men jag vet att det finns många andra som sliter bra mycket hårdare (många undersköterskor, butiksbiträden, arbetslösa, andra kreatörer, MED FLERA) utan att någonsin lyckas uppnå sina drömmar. Därför är jag extra tacksam. Tänk att just mitt slit skulle löna sig.

Vad händer nu?

Jag tänker verkligen göra det bästa av tiden Gastrofy.

Mycket av min energi och min kreativitet går till det nya jobbet. Bloggen har därför fått stå tillbaka lite på det senaste. För mig känns det rätt, men några kanske tycker att det är tråkigt att jag uppdaterar mer sällan (eller så bryr sig ingen alls, hehe).

Men OM det ändå finns några som vill ha mer av mina recept så kan ni följa Gastrofy på Instagram och Facebook. Snart kommer båda kanalerna att vara fyllda med innehåll. Allt är inte vego, men mycket är det. Hittills har jag lagt upp en one pan gnocchi och ett chipotleris med guacamole.

För er som undrar – så funkar Gastrofy

Inne på Gastrofys handlar du mat genom recept, istället för att klicka runt bland enskilda produkter. Varje vecka får du föreslagna recept baserat på dina preferenser (ex vego och eko) som du kan lägga i din personliga matkasse.

Målet är att du ska slippa lägga tid på matplanering, samtidigt som du ska få precis det du vill ha. Det är som en matkasse, men med samma valfrihet som när du handlar i en vanlig butik. Coop står för och levererar alla varor hem till dig dagen efter beställning.

Jag tror själv stenhårt på företagsidén. Vi människor vill lägga minimalt med tid på mat, samtidigt som vi vill äta gott, varierat och få exakt det som passar oss själva. Vad jag vet är Gastrofy det enda företaget som fyller det hålet på marknaden idag.

Det finns en hel del vego uppe på sajten, men jag kommer förstås se till att den fylls till bredden med grymma recept. Säg till om ni har några önskemål!

Obs, ej spons. Det märks alltid alltid ut. 

Över till burgarna!

Så nu när jag jobbar med att laga och plåta mat orkar jag inte laga lika innovativt käk och dra fram kameran lika ofta.

Förra helgen gjorde jag istället en skakig mobilfilm av en riktigt maffig burgarmiddag. Den gjorde succé i en vegangrupp på Facebook trots den kassa kvallen. 1400 likes!

Jag förstår dock verkligen varför, för dessa burgare har fan allt. Kolla själva:


Burgarna är en blandning av flera andra recept som jag länkar till här under.

Vill du spara mina recept och inte missa nya inlägg? Bloglovin’ är toppen för det! 

Tacoburgare deluxe

friterad tofu/halloumi i ölsmet
mangoguacamole (passa på att köpa gul mango nu när det är säsong!)
picklad rödlök
jalapeñomajonnäs
machésallad
babyplommontomater
nachos
sriracha
koriander för alla som gillar det
friscobröd
majs i ugn med cayenne, vegosmör och salt

Börja med picklad rödlök. Blanda sen ihop jalapeñomajonnäs och mangoguacamole. Skär upp tomater och fritera sist av allt tofun/halloumin.

DSC_6947.jpg

Och hörrni, glöm inte att lämna in era sparrisbidrag till Månadens gröna senast 25 maj inne hos Grönt varje dag!

– Annie

Jag finns på Bloglovin’, Instagram och Facebook

Vegokäk firar 1 år! + ett roligt besked

Annie Månsson

Vilken jääävla kanondag jag har! Hör här va: morgonen började med att jag fick ett positivt besked om ett skitspännande drömjobb – som jag har fått tack vare bloggen!

Prick på bloggens självaste ettårsdag!! Alltså inte nog med att det är vår i luften och att jag och Max firar tre bast ihop, jag vet nu också att jag äntligen ska få jobba med något som både är roligt och kvalificerat. Lovar att berätta mer när alla papper är signade!

Annie Månsson

Tanken var egentligen att jag skulle blogga från Influencers of Swedens frilanskontor idag. Men jag var så glädjerusig att jag glömde ta med mig min dator dit! Så extremt typiskt mig. Älskar att jag knatade hela vägen dit (3 km) och köpte med mig en brownielängd :))) Det var bara att snällt vända om.

Det påverkade dock inte alls mitt toppenhumör. Nä, det gäller att ta vara på pangdagar som dessa!

Annie Månsson

Och nu ska jag göra precis det. Max och jag ska ägna resten av eftermiddagen åt att fira. Med schysst bärs och paneer butter masala!

Ett ordentligt jubileumsinlägg får vänta till en annan dag. Ha det gött! ❤

– Annie

Följ mig på Bloglovin’ om du inte vill missa inlägg och vill spara recept. Jag postar också mycket innehåll på Instagram och Facebook.