När jag blev våldtagen #metoo

Annie

Jag var full, på väg hem sent från en av alla studentskivor som jag gick på den där våren.

Kort klänning.

Galet kissnödig av alla starköl som jag hade lagt mitt studiebidrag på.

Ensam i en tom, mörk gränd vid Slussen.

Där hade jag letat upp en buske som jag kunde sätta mig på huk i.

Precis när jag skulle dra upp mina strumpbyxor kom han runt hörnet. Jag hann inte ens blinka.

Ena handen i ett järngrepp runt min hals. Andra handen stenhårt upptryckt i mitt nakna underliv. Kroppen fastnaglad på husfasaden bakom.

Jag fattar fortfarande inte hur han kunde vara så säker på vad han skulle göra.

All luft försvann. Inte ens en viskning hade kunnat komma över mina läppar.

I den stunden var jag övertygad om att jag skulle dö.

Men han höll inte kvar länge. Av något skäl släppte han. Han försvann innan jag hade fått tillbaka andan. Kanske trodde han att det kom någon.

Men jag var fortfarande ensam i gränden. Paniken grep tag i bröstet, halsen, händerna. Kämpade för att få fatt i min mobil.

Inget batteri förstås.

Jag tog mig ut på Götgatsbacken. Tårarna kom och jag kippade efter luft.

Ett gäng poliser som patrullerade gatan snappade upp mig. Jag försökte sansa mig. Ville inte framstå som en tonårstjej med en snedfylla.

Berättade det jag klarade av att få fram för en ung manlig polis. Något vettigt signalement fanns inte att ge förstås.

En polisbil med en kvinnlig polis i baksätet kom och hämtade upp mig. Vi diskuterade om det var någon idé att åka till våldtäktsmottagningen. Vi kom fram att det inte var det. Han hade ju bara använt sin hand.

Jag skjutsades hem till min dåvarande pojkvän. Han bodde i en tvåa på Luthens gränd med sin mamma och lillebror. Jag var tacksam över att inte behöva åka hem till mina föräldrar.

Ville till varje pris skydda dem.

Jag var nyss fyllda 18 år. Gick natur-natur i tvåan på Kärrtorps gymnasium. Och livet fortsatte som vanligt. Jag tågluffade, åkte på festivaler, flyttade hemifrån.

Det tog flera år innan jag berättade för människor i min närhet. Inte för att jag skämdes eller för att tyckte att jag fick skylla mig själv. Skulden låg inte hos mig, det visste jag.

Jag klarade bara inte av tanken av att behandlas som ett offer. Jag ville inte att folk skulle titta på mig och tänka att mitt liv och min sexualitet var förstörd för all framtid. Många verkar ju tro att det är så det måste bli, men det stämde inte alls in på mig.

Hos mig fanns det ingen ork att ta hand om vänners och familjens reaktioner. Det var enklare att bearbeta allt på egen hand.

Men på senare år har jag ändå börjat att berätta. Inte så mycket för min egen skull, utan för att jag tror att andra kanske kan bli hjälpta. Om så bara genom att få känna sig mindre ensamma.

– Annie

 

32 reaktioner på ”När jag blev våldtagen #metoo

  1. Tack för att du berättar. Ditt mod inspirerar. Jag önskar att jag inte visste hur det är, att du inte visste. Och ja, det där hur andra ser på det är så viktigt. Jag ser bara styrkan i att du berättar och vilken jävla idiot som gör något sådant mot en annan människa. Mina varmaste kramar till dig!

    Gilla

  2. Jag kan inte förstå att vissa män kan bete sig på det där sättet. Fruktansvärt på så många sätt. Han går därifrån som om ingenting hänt men du får ett ärr som du bär med dig i livet. Tyvärr så bär jag själv på ett ärr väldigt likt ditt från en upplevelse. Uppskattar att du delar med dig så vi andra inte behöver känna oss ensamma.

    Gilla

  3. De e så jävla fruktansvärt.
    Har insett hur lätt de e att skaka av sig sanningen för att en inte vill förstå och för att de e så skrämmande hur vanligt det är.
    När jag väl tänker efter har alla tjejer i mina relationer jag haft utsatts för övergrepp på stan/discon etc av främmande män. De e så jävla mörkt och statistiken får de fan att svikta under fötterna.

    Fortsätt göra de kanonjobb du gör och ta hand om dig

    Gilla

    • Det är så jävla oacceptabelt att det ska behöva vara så här. Min enda vädjan och önskan till alla män där ute är att ni rannsakar er själva på djupet. Där ligger nyckeln.

      Hoppas att allt är bra med dig!

      Gilla

  4. Så ledsen att läsa att någon gjorde så mot dig, att det finns folk som gör sånt överhuvudtaget (fast sistnämnda är ju ingen nyhet. Folk som bott under en sten hela sitt liv kanske är överraskade över hur ofta sån här skit förekommer). Du är så bra och modig som berättar, som vet att det inte var ditt fel, det är aldrig ditt fel och det definierar dig inte. Jag tror att många känner sig stärkta när de vet att de inte är ensamma. ❤

    Gilla

  5. ❤ Starkt av dig att berätta. Är så jäkla trött på att detta tyvärr fortfarande pågår. Har inte varit med om samma sak men kan känna igen mig i känslan av att behålla jobbiga saker för sig själv för att slippa hantera omgivningens reaktioner också. Bra att du lyfter det!

    Gilla

  6. Tänker på hur rädd och beredd jag är när jag går hem ensam på kvällen ibland och kan inte ens föreställa mig skräcken då det man är så rädd för faktiskt inträffar. Förstår oron över att bara ses som ett offer, men vi människor är så många saker och ju mer vi delar med oss desto fler sidor ser andra att vi består av.

    Din blogg är grym! Jag har varit vegetarian i 17 år men känner att vegomatlusten väcks på nytt av dina inspirerande recept och matglädje.

    Gilla

    • Tack och lov är jag faktiskt inte rädd när jag går ute själv, trots det jag har varit med om. Förstår dock verkligen andra.

      Du har så rätt, vi människor är så mycket mer än bara någon enskild sida.

      Tack vad glad jag blir!!! ❤️❤️❤️❤️❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s